Vibeke Panduro om att inreda sommarhus på budget och ta hand om det vi har

Vill du hellre lyssna? Hör avsnittet med Sussie Frank och Vibeke Panduro från vår podcast Sommerhusliv här eller där du lyssnar på podcast.

Vi sitter i Vibeke Panduros ljusa, kustnära sommarhus i Fjerritslev, Lille Svinkløv. Sommarhuset har det namnet eftersom dess arkitektur med det stråtäckta taket och den skira, pastellfärgade träbeklädnaden är en slags liten kopia av det gamla Svinkløv Badehotel som ligger bara ett par kilometer därifrån.

Varje trästol runt matbordet vi sitter vid är lite olika – några av dem är kvarlevor från när Vibeke Panduro och hennes man, Jesper Panduro, tog över sommarhuset. I många år drev paret det danska designföretaget Skagerak, men efter att nyligen ha sålt det är det hennes nya företag, The Table Project, som upptar Vibeke Panduro. Det vill säga, när hon inte njuter av det vackra sommarhuset.

Vill du själv uppleva sommarhuset? Boka det här.

Sommarhuset Lille Svinkløv har dock inte alltid stått så vackert som det gör nu – åtminstone inte precis när paret tog över det.

»Jag minns att vi gick runt och tänkte att det har potential. Sedan frågade vi mäklaren, varför tror du inte att det är sålt? Vänta bara tills du kommer in, sa han. Och det var verkligen äckligt. Det luktade, och det fanns möss. Det hade bara stått och varit för trött i många år«.

»När vi tog över det hade jag ett jobb som inte existerade under corona, och då tänkte jag att nu är det dags. Så vi började måla, rensa ut och köra bort. Och göra det fint och göra det till vårt. Så vi tillbringade väldigt många timmar här uppe med att måla och städa«.

80 liter vit färg

Och det behövdes färg för att göra sommarhuset mysigt igen. Så mycket att hela 80 liter vit färg användes, berättar hon.

»Det är ju inte jättehögt i tak här. Så det skulle vara ljust. Och så behövde vi få in lite ljus utifrån, så vi valde att byta några få fönster. Vi ville gärna behålla dem som var fina och gamla. Men några få har vi bytt, bland annat för att skapa ett panorama ut mot trädgården, så man kan titta på rådjuren och vi fick in mer ljus«.

Det är ju jättelätt att göra något om du har alla pengar i världen. Men jag hade faktiskt en budget som jag skulle hålla. Jag hade 80 000 kronor för att renovera hela huset.

För renoveringen satte Vibeke Panduro sig en utmaning; hon ville göra huset vackert och mysigt på en begränsad budget.

»För att Jesper säger att det är ju jättelätt att göra något om du har alla pengar i världen. Men jag hade faktiskt en budget som jag skulle hålla. Jag hade 80 000 kronor för att renovera hela huset. Och det var inte mycket, kan man säga«.

Och så gick hon annars ganska systematiskt till väga:

»Vi behöver färg, check. Och så prioriterade vi att köpa billiga, lätt begagnade möbler framför till exempel design, och att använda några av dem vi hade hemma, som var nya. Och så köpte vi lite IKEA, lite trasmatta, och vad man nu behövde, så att allt kunde komma igång. Sedan är det först senare vi har prioriterat att göra lite större projekt som nytt kök och golv till exempel. Så vi lade bara en massa trasmattor och försökte täcka det gamla golvet lite. Men den första omgången renovering, den höll vi på en ganska skral budget«.

Renovering i budgetvänliga etapper

»Det var en kul övning att känna efter att man inte behöver göra allt dyrt, och man kan renovera och ta hand om det som redan finns, på det sättet. Och så tänker jag också att det handlar om att försöka känna efter vad det är för ett ställe man är. Och så försöka vara i det«.

Om det inte går att rädda för att det är från en tid då man byggde billigt, så finns det kanske inget annat att göra än att byta ut det. Men man kan gott leva med det ett tag och känna efter.

»Så det kommer lite i etapper,« berättar Vibeke Panduro.

Sedan den första iståndsättningen på den skrala budgeten har Vibeke Panduro och hennes man gjort flera etapper – bland annat golvet och köket, som hon drömde om att göra till en modig feature i huset. Men först efter att de under en god tid levde med huset och kände efter vad som verkligen var viktigt för dem att uppdatera, och vad som egentligen inte var det.

»En sak är hur man inreder sig fysiskt, men en annan sak är också hur man sedan lever i det. Jag hade egentligen planerat att det skulle finnas en liten trappa upp till översta våningen så man fick extra plats. Men i verkligheten behövde vi inte alls den platsen, upptäckte vi. Alltså, varför skulle det finnas plats för tio personer, när vi nu bara är sex som regel?«.

»Om man räknar efter här till sist, så har jag helt klart använt mer pengar än startbudgeten i första omgången. På sikt blir man ju trött på det där 90-talsköket, där man intalar sig själv att man bara kan byta handtagen. Det kan man gott i ett års tid, men sedan kommer det kanske en tid då man tänker, okej. Om det inte går att rädda för att det är från en tid då man byggde billigt, så finns det kanske inget annat att göra än att byta ut det. Men man kan gott leva med det ett tag och känna efter åtminstone, tycker jag«.

Det finns ingen masterplan

»Det är inte så att jag har en färdig plan. Det är ju också en del av livet. Att man känner efter vad som ska hända nu, och vad som kan vara bra för huset. Vi fick till exempel också lagt en terrass utanför, så uteområdet hänger bättre ihop med huset. Så är det ju med ett sommarhus, sakerna flyter samman inne och ute. Men det finns ingen masterplan. Det är alltid i rörelse. Jag tror kanske att det är skillnaden på att ha ett sommarhus och ens privata hem där hemma. Där hemma har jag mer en masterplan för hur jag tycker att livet fungerar bäst, men här uppe ska det bara kännas bra«.

I parets tidigare sommarhus renoverade de på ett liknande sätt, där iståndsättningen delades upp i etapper, bara ännu mindre, och därmed också med mindre budgetar – ett fint sätt att känna att man tar hand om det man har, berättar Vibeke Panduro:

»I det tidigare sommarhuset sa vi till exempel alltid, okej, i år behöver gaveln bytas, och året efter fick vi en ny toalett, och så vidare, så vi har dessa små poster. Då känns det faktiskt också ganska fint att ta hand om ett hus. För hus, de är ju bara skal som vi ska ta hand om och ge vidare till nästa. Alltså, vi får lov att leva våra liv i dessa fina sommarhus och våra hem, men i verkligheten är livet ju mycket längre än den tid vi är här. Så vi ska ta hand om de platser vi har och ge dem fint vidare till nästa. Vara hållbara och uppdatera det vi har, och ta hand om det«.

Respektfullt, estetiskt och modigt

Hos Vibeke Panduro kliar det redan i fingrarna efter att sätta ännu en sommarhuspärla i stånd; ett litet, fint korsvirkeshus från 1777 på Bornholm med utsikt över havet. Och det ska göras med respekt och kärlek till det som redan finns, berättar hon:

»De karakteristiska dragen ska man ju ta hand om. Inne har det funnits en tunnbindareverkstad en gång i ena änden, och i den andra änden har det varit uthyrt alldeles för mycket och är riktigt fult. De två sakerna ska förenas, och det kan vara en svår övning«.

»Och så ska det självklart varsamt tas om hand, och man ska använda de omgivningar som finns där, och titta på huset. Det ligger till exempel några riktigt fina klinker som är slitna genom många hundra år. Dem ska man ta hand om och använda igen. Så det handlar väldigt mycket om att titta på det hus man är så lycklig att ha, och så försöka få det bästa ut av det, tycker jag«.

»Alltså att man inreder sig respektfullt. Och så estetiskt och modigt,« om det står det Vibeke Panduro.